Om man funderar över det omvända förhållandet så hade trycksvärtan knappt hunnit trycka innan krav blivit ställda om att detta missförhållande måste rättas till omedelbums, och "såhär får det verkligen inte vara". Om nu det handlade om kvinnor förstås, för då saknas det inte forskning eller resurser. Nu har man tydligen "upptäckt" att nyblivna pappor minsann också kan bli deprimerade och att han kan ha oro och ångest. Man konstaterar med andra ord också att vården är betydligt bättre på att upptäcka sådana här symptom hos mammorna, och att papporna ganska enkelt faller mellan stolarna och inte riktigt kanske uppfyller kraven där och då för att klassas ha depressioner, ångest och oro. Jag hoppas verkligen att man nu tar till sig av vad forskaren Pamela Massoudi säger: "Vården kan uppmärksamma pappor mycket bättre från allra första början, rikta ett större fokus mot dem och visa ett lika stort intresse för dem." Min följdfråga skulle omedelbart ha blivit- varför har man inte gjort detta redan? Men mitt svar blir direkt i så fall att man, som på så många andra områden idag i Sverige anno 2013, lägger störst tonvikt vid kvinnor. Och kvinnors problem, känslor och frågor. Pappa, som alltså är en av två föräldrar till barnet, lägger man inte så väldigt mycket fokus på. Trots att pappor kanske också har lika många frågor, fungeringar, tankar att tala om... 

Avslutningsorden i DN:s artikel är kanske det som jag tycker är mest skrämmande: " – Inte så väldigt många av de som uppfyller kriterierna för så kallad egentlig depression. Däremot missar man flera män med ångest, oro, stress och lättare depression. En anledning till det är att männen själva inte tycker att det är något att söka för." 

En anledning till det är att männen själva inte tycker att det är något att söka för, nej precis. De flesta biter ihop, låtsas som att det är väl ingenting och tänker att det ju vore väldigt omanligt att börja prata om sina känslor och vad som tyger dem, och då uppfyller de inte kriterierna för vad som anses vara depression- alltså ser man det bara ur en kvinnlig synvinkel? Eftersom kvinnor i större omfattning har snabbt för att börja prata med någon om sina känslor. Min fungering blir, hur många andra män och killar missar man på grund av samma synsätt? deprimerade killar i skolan försvinner från radarn för att de inte uppvisar samma kriterium som tjejerna och därmed är glada? Bara för att killarna/männen inte direkt uttrycker sina känslor och oro och ångest så är det därmed väldigt svårt att upptäcka när killar/män mår dåligt? Det tycker jag är ett rungande underbetyg mot vården/psykologer m.fl Och viktigare, vad tänker de egentligen göra åt det? 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/varden-missar-pappor-med-psykisk-ohalsa

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

I och med att internationella mansdagen infaller på samma dag som internationella toalettdagen, väljer i alla fall svt att uppmärksamma toalettens dag, som förstås är betydligt viktigare! Jag har inte sett en enda antydan om att något media nämnt den...

Det här var en ganska läsvärd krönika om ett ämne som man ibland kommer på sig själv med att fundera över, som man kortfattat kan banta ned till: varför bråkar tjejer så ofta med varandra? Det finns otaliga exempel på detta från jobbet. Man får ständ...

Ja, vad ska man säga egentligen? Låt vara om lärarinnan med de fina tankarna om att lära de unga pojkarna mer om mens och vilken funktion den uppfyller, men att uppmuntra killarna till att ta med bindor och tamponger att förvara i sina skåp för att s...

Helgen är snart över och det gick snabbt som vanligt, från lyckan man känner när man kommer hem på fredagskvällen och har två dagar ledigt från kneget till den lilla gnagande ångesten man kan känna inför en ny arbetsvecka. Förhoppningsvis kommer allt...

Ja, varför inte servera lite lagom dos manshat innan lördagsölen intas torde Aftonslaskan tänka och publicerar nu en anledning till detta enerverande skrevande som tydligen inte alltid är ett försök från oss män att hävda makt och ta plats. Det kan k...