Okej egentligen tror jag att jag anar vad problemets egentliga källa handlar om med den här "bröstbilden"- det är inte det faktum att man inte ser några bröst utan att det är ett par händer ( manliga) som sträcker/täcker sig över brösten samt texten "Livet är ett spel". Om man inte har fel slags glasögon på sig när man ser annonsen så tänker man inte i första hand på bröst utan kanske låter smilebanden åka uppåt en aning eftersom det är ju trots allt en komisk vinkel på alltsammans. Men sådant uppskattas inte av en betydande majoritet. Annat hade det varit om ett par händer (kvinnliga) hade kupat sig över en penis, eller allra helst om händerna hade hållit i en såg eller yxa och symboliskt visat att här tänker man hugga av penisen. En sådan bild hade med största sannolikhet hyllats. 

Jag håller verkligen med Mathias Resare som bland annat säger: "  Den här annonsen har mindre naket än om du går in och kollar på en annons i Damernas värld eller Femina. Det finns alltså varken bröstvårtor eller något annat." Precis, man ser knappt bröst ens en gång, än mindre bröstvårtor men ändock är den här bilden väldigt upprörande. Man kan ju fråga sig varför... 

De här annonserna hittade jag för övrigt i bland annat Solo och Amelia:

En helt naken man på en bild som ligger förstrött på en björnklädnad och skyler endast könet med en av sina armar- detta är inte alls sexistiskt? På de övriga bilderna syns tydligt, väldigt tydligt vill jag dessutom poängtera, männens bröstvårtor. Inte alls uppseendeväckande, eller? På den första är det dessutom en kvinna med som helt klart tycker att mannen är sexig som står alldeles naken framför henne och vem vet var kvinnans hand befinner sig egentligen på bilden? Handen kan ju faktiskt vara placerad på mannnes kön, endast fantasin sätter gränsen där, eller? Återigen bevisas det att det är enbart kvinnor som tydligen kan förekomma på "sexistisk" reklam, aldrig dito för män hur avklätt det än är. 

I det här sammanhanget tycker jag alltså att den här reklamen är helt okej och tilltalar förmodligen en del på ett humoristiskt plan men det går ju inte för sig i det här landet...

Om man funderar över det omvända förhållandet så hade trycksvärtan knappt hunnit trycka innan krav blivit ställda om att detta missförhållande måste rättas till omedelbums, och "såhär får det verkligen inte vara". Om nu det handlade om kvinnor förstås, för då saknas det inte forskning eller resurser. Nu har man tydligen "upptäckt" att nyblivna pappor minsann också kan bli deprimerade och att han kan ha oro och ångest. Man konstaterar med andra ord också att vården är betydligt bättre på att upptäcka sådana här symptom hos mammorna, och att papporna ganska enkelt faller mellan stolarna och inte riktigt kanske uppfyller kraven där och då för att klassas ha depressioner, ångest och oro. Jag hoppas verkligen att man nu tar till sig av vad forskaren Pamela Massoudi säger: "Vården kan uppmärksamma pappor mycket bättre från allra första början, rikta ett större fokus mot dem och visa ett lika stort intresse för dem." Min följdfråga skulle omedelbart ha blivit- varför har man inte gjort detta redan? Men mitt svar blir direkt i så fall att man, som på så många andra områden idag i Sverige anno 2013, lägger störst tonvikt vid kvinnor. Och kvinnors problem, känslor och frågor. Pappa, som alltså är en av två föräldrar till barnet, lägger man inte så väldigt mycket fokus på. Trots att pappor kanske också har lika många frågor, fungeringar, tankar att tala om... 

Avslutningsorden i DN:s artikel är kanske det som jag tycker är mest skrämmande: " – Inte så väldigt många av de som uppfyller kriterierna för så kallad egentlig depression. Däremot missar man flera män med ångest, oro, stress och lättare depression. En anledning till det är att männen själva inte tycker att det är något att söka för." 

En anledning till det är att männen själva inte tycker att det är något att söka för, nej precis. De flesta biter ihop, låtsas som att det är väl ingenting och tänker att det ju vore väldigt omanligt att börja prata om sina känslor och vad som tyger dem, och då uppfyller de inte kriterierna för vad som anses vara depression- alltså ser man det bara ur en kvinnlig synvinkel? Eftersom kvinnor i större omfattning har snabbt för att börja prata med någon om sina känslor. Min fungering blir, hur många andra män och killar missar man på grund av samma synsätt? deprimerade killar i skolan försvinner från radarn för att de inte uppvisar samma kriterium som tjejerna och därmed är glada? Bara för att killarna/männen inte direkt uttrycker sina känslor och oro och ångest så är det därmed väldigt svårt att upptäcka när killar/män mår dåligt? Det tycker jag är ett rungande underbetyg mot vården/psykologer m.fl Och viktigare, vad tänker de egentligen göra åt det? 

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/varden-missar-pappor-med-psykisk-ohalsa

Ett ordkrig som visar hur "snälla" kvinnor som inte vill hamna i helvetet för att de inte hjälper varandra egentligen är har utbrutit mellan Katie Price och Kelly Brook, men såhär i efterhand har Price insett att det kanske var lite opassande att beskriva någon som "kossa". Jag ser fram emot att inom kort läsa någon reflekterande krönika som säger med gråten i halsen att det inte var Katie Price fel alls, att hon är inlärd av patriarket hur en "kvinna ska se ut", dvs som Price ser ut, och att patriarkatet har gjort att hon inte vid en första anblick inser hur vacker en annan kvinna egentligen är förrän hon är nödgad att göra en pudel och be om ursäkt och framföra att alla är vackra, egentligen. 

Vi har ju alla genom de senaste åren fått lära oss att allt, precis allt, är männens fel och även när det är kvinnor som bråkar med varandra och kallar varandra för elaka saker, är det egentligen för att de lever i ett patriarkat värld och att de inte skulle ha hållit på såhär om det istället hade varit en amazoninspirerad värld. 

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/klick/article16587351.ab

Jag tycker att det är lite konstig vinkel på Expressens artikel om "babekrasch" men samtidigt är det ju ingenting som förundrar en längre. För det första har man ingenting emot att rapportera att Cecilie Brækhus tycker att det ska finnas rondkillar istället för de etablerade rondtjejerna, eftersom den kvinnliga publiken vill ha något tjustigt att titta på (och med andra ord, payback time som alltför ofta är agendan för alla som säger sig stå för jämställhet). 

Men sedan skiftar fokus helt och hållet till att motståndaren Mia St. John har ett förflutet som Playboymodell och därmed "inte riktigt är att räkna med" plus att Mia tycker att hennes barn inte ska titta på boxning samtidigt som reportern inte kan undgå att ironiskt undra om Mia tillåter barnen att se bilderna från Playboytidningen. Självklart, antar jag i alla fall, så vill inte Mia St. John att hennes barn ska se de bilder hon har tagit för Playboy, på samma sätt som hon inte tycker att det är lämpligt att barnen ser henne boxas. Hur tänker man här egentligen? Jo, man vill på alla sätt och vis göra det nedvärderande att Mia St. John har ett tilldragande utseende, att hon har vikt ut sig är något som gör att man kan utgå ifrån att Cecilie Brækhus är mer proffessionell och att man inte riktigt, riktigt kan ta Mia på allvar för hon har minsann ägnat sig åt att vara med i en herrtidning innan hon valde att satsa på boxning. Varför skulle det på något sätt vara misskrediterande, undviker journalisten att ge något som helst svar på förstås. Och att motståndaren vill se halvnakna, snygga män gå omkring i pauserna reflekterar inte journalisten alls över utan tar det bara som självklarheter eftersom bikiniklädda, snygga kvinnor i åratal har varit rondtjejer... Ja, det är jämställhet i sin renaste form- payback time, som sagt. 

http://www.expressen.se/kvp/sport/varldsmastare-gar-upp-mot-en-playboymodell/

Jag är kanske på lite dåligt humör ikväll men jag börjar med att säga att jag håller med Åsa Erlandson i allt hon skriver om kanalen TV3, men jag tycker desto mindre om hur hon väljer att beskriva kanalen i inledningen på krönikan: "Den kaxiga uppstickaren har blivit trött-tv, din gamla gaggiga och pinsamma morbror som sitter ensam i en fåtölj på julafton och drar ekivoka historier som alla redan hört förut. Och inte vill höra igen."

Kanske är det möjligen att dra det lite långt, varför jämföra med just en gaggig och pinsam morbror? Jo mest för att allt gubbigt är dåligt, per automatik, och det nu är så vedertaget är krönikören inte ens reflekterar över hur hon väljer att ge en bild av trean. Det blir "bara" att det självklart är en morbror som är gaggig och pinsam, men framför allt just det där ordet- gaggig. 

Föreställ er det omvända- om trean istället beskrivits som kärring, gummig, och att det i det sammanhanget hade beskrivits som gaggigt och pinsamt... Hur tror ni reaktionerna hade blivit då? Jag tror att man inte skulle ha pratat/skrivit/debatterat om huruvida Åsa Erlandson har rätt i det hon skriver om TV3 utan man hade istället haft huvudfokus på vilket sätt hon väljer att beskriva kanalen. 

Men det är bara en retorisk fråga, hur hade åsikterna blivit om det hade stått " gamla, gaggiga och pinsamma farmor"? 

http://www.aftonbladet.se/wendela/kronikorer/asaerlandson/article16531492.ab

Det är inte ofta men ibland håller jag faktiskt med Jennifer Wegerup i den här krönikan åtminstone, att det är sorgligt att konstatera att man lyckas skapa uppmärksamhet- som kvinna- genom att visa brösten och att blotta brösten samtidigt som man utför en protest, den här gången riktad mot Silvio Berlusconi i samband med det italienska valet för ett tag sedan. Hade protesten nämnts överhuvudtaget om inte bröst hade visats upp? Troligen inte, samtidigt som man aldrig kan vara riktigt säker vad gäller Sverige vars tidningar möjligen skulle kunna ha tagit upp det ändå just om det hade varit kvinnliga protesterare och för att svensk media har en tydlig aversion gentemot Berlusconi. 

Men sedan börjar jag undra varför det anses som okej, rentav gångbart, när bröst används i politiska sammanhang eller som en form av protest i syfte att skapa uppmärksamhet? I så fall är feminister lika goda kålsupare som andra kvinnor, som vill dra uppmärksamhet till sig genom att visa upp det ena och det andra i syfte att antingen öka läsare på sin blogg eller på Instagram. Eller, usch och fy, i tidningar som Playboy eller Slitz! 

Med andra ord- det är okej, ibland rentav nödvändigt, att visa brösten ibland. Men i andra sammanhang ska det fördömas, spottas och till och med hatas. 

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article16319451.ab

Nu kan jag bara gå efter artikeln som DN har skrivit i den här frågan, men är det inte lite konstigt ändock att det klagas över de här bilderna ( som helt uppenbart de kvinnliga spelarna var med på och själva initierade enligt de svar journalisten får) men som blir en liten mediabomb just därför det är kvinnliga fotbollsspelare som visar upp lite hud samtidigt som det "viktigaste" göms bakom fotbollar? 

" – Det var damlaget själva som hade någon kickoff och tog bilderna, sedan lade de själva upp dem på hemsidan".

Kanske inte genomtänkt av damlaget, men enligt det här så var det ju spelarna själva som lade upp bilderna på hemsidan och som dessutom ville att deras lag skulle bli mer uppmärksammade ( vilket fungerade också, men inte på det sätt som de kanske hade avsett). 

Samtidigt springer feministgrupper omkring här och var i världen och visar brösten i olika protester och hamnar i nyhetsinslag överallt. Dubbelmoral, javisst. Ibland ok visa upp hud- ibland inte alls okej och rentav skamligt. 

Samtidigt springer David Beckham omkring i bara kalsonger i påkostad reklam och Fredrik Ljungberg har aldrig varit blyg av att visa upp sig i kalsonger i mer eller mindre vågade reklamaffischer. Varför höjs inga röster emot sådant? Det är också sexism och sexualisering av manskroppen så det sjunger om det. 

http://www.dn.se/sport/skanelag-visar-nakna-damspelare

Gissa vilken av dessa tre bilder som upprör mest?

Att det är "mansdominans" i finalisterna när finalen i Melodifestivalen har inte undgått någon, och det är ju helt enkelt för att man inte har kunnat gå miste om "gubbfinalen" som media självsäkert och utan konstigheter har beskrivit det som. Men om det hade varit det omvända hade allt varit fina fisken, och ingen hade hymlat om att "varför är det bara kärringar i finalen och bara en enda kille?" hade aldrig blivit en rubrik, inte ens en diskussion. Men när det förhåller sig annorlunda är det alltid problematiskt och Eva Franchell drar det till sin spets- nu har man tydligen "sexröstat", svenska folket sexröstar och röstar fram snygga, farliga, spännande killar till finalen för oj, hur vore det om-hujeda mig- tjejerna inte hade riktigt bra låtar som svenska folket tycker var värda att vara i finalen? Jag har inte engagerat mig i deltävlingarna, men blir förvånad över att "experter" har mage att klaga över hur svenska folket röstar, och dessutom skriver att det helt sonikt handlar om att "sexrösta"!!! 

Om det som sagt varit fler kvinnor i finalen, låt oss säga 99 procent och så en liten karl, hur hade det låtit då? Tja, man kan ju fundera över det en stund men förmodligen hade rubrikerna varit något i stil med "Kvinnorna regerar", "Må bästa kvinna vinna finalen" osv. 

Men vi ska inte oroa oss för snart blir det väl så att man fixar sådant här genom att man helt enkelt inte kan rösta på manliga artister, och att någon som förstår sig på "jämställdhet" ser till så att det måste vara så att hälften-hälften går vidare till final och att man måste rösta på kvinnor och lika många män för annars blir det sååå ojämställt och "gubbigt". 

Kvoterings- Sverige och att kvinnor ska ha frikort överallt är något som man hoppas ska förvsvinna, men det gör inte det bara för att tidningar skriver sådant här som knappt borde accepteras av vilken tidning som helst. Men i Aftonbladet kommer alla röster fram, bara de tänker/tycker "rätt" och är sådär härligt lagom korrekta. 

Man kan använda sig av det omvända tankemönstret också- förra årets vinnare var all women, Loréen sopade banan med de övriga bidragen och vann alltsammans- varför skulle det inte vara en killes tur den här gången? Jag vet, det är lite vågat att säga på det viset, men varför upprepa samma framgångsrecept bara ett år efter att en kvinna sopade mattan med alla andra bidrag? Kommer alla upprörda krönikörer och förståsig-påare att beklaga sig och himla med ögonen om det svenska bidraget vinner och det är en man som vinner den här gången? Jag tror inte vi har en chans en gång till att vinna överlägset, helt enkelt för att även årets bidrag är för dåliga och enkelspåriga, men jag tror inte att man ska satsa på att det just måste vara en kvinna det här året också för då har vi ett frikort och måste bara vinna en gång till? Eller hur tänker man egentligen? Eller tänker man alls... 

Nej förra året vann en kvinna alltsammans och såg till att vi fick ta hand om alltsammans, så vad är egentligen det stora felet med att det är en man som tävlar för Sveriges räkning det här året? Om nu svenska folket tycker att just manliga bidrag är de bästa den här gången- ja, varför gräva ned sig i skyttegravar och inta försvarsställning och kriga för att det inte är "bra" nog? 

För ingenting säger väl, egentligen, att det inte är en kvinnlig artist som tar alla med storm nästa år, eller därnästa år, på samma sätt som Loréen gjorde 2012? 

Nej, "sexröstning" tror jag inte alls på, inte heller att de manliga artisterna går vidare till final på grund av att de är sexiga, spännande eller farliga och röstas fram på grund av att alla faller i gemensam orgasm när de hör låtarna- det här året var helt enkelt de manliga artisterna bättre, eller så tyckte svenska folket att det var dags att ge chansen för en manlig artist den här gången. Men per automatik så är det dåligt just för att det är män den här gången, men kommer man att gnälla och klaga om det är 99 procent kvinnor nästa år som är i final? Nej, skulle inte tro det...

http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/evafranchell/article16386096.ab